mera väntan

Alltid väntar vi på något. Ibland kan väntan bli lång; speciellt om man längtar intensivt. Vi gör det dock gärna om det är något gott det för med sig. Däremot vill vi inte gärna vänta i onödan. Som att ibland fastna i en bilkö på en plats där det annars brukar flyta på. Motvilligt accepterar vi dock en viss väntan när vi vet att vi inte kan påverka situationen. Spårbunden trafik har emellertid helt andra förutsättningar där belastningen är förutsebart. Man kan tycka att ett visst antal mil räls med en viss medelhastighet ska kunna tillryggaläggas på en given tid. Detta har man även räknat ut sedan länge och skapat tågtidtabeller. Som man länge kunde rätta sig efter. Spårvagnstrafiken i Zürich hade rykte om sig att hålla tidtabellen på minuten när. Därför blev det en gång ett ramaskri när en vagn som vi skulle byta till blev hela 5 minuter försenad. Detta ska nu jämföras med de timslånga väntetiderna som vi de senaste åren fått uppleva på pendeltåg, fjärrtåg eller tunnelbana. Någon enstaka gång kan detta accepteras om vi vet att förseningen orsakats av någon naturkatastrof. Snö och is, nerfallna träd eller översvämningar. Mindre acceptans finns dock för andra förklaringar, speciellt om de upprepas ideligen. Ändå har trafikanterna blivit luttrade och man väntar tålmodigt på sitt tåg i snö och kyla. Man kommer för sent till jobbet och förlorar i arbetsinkomst, man kan inte hämta barnen från dagis i tid och utsätts för stress över lag. Alla dessa onödiga väntetider är ett samhällsproblem. Om man slår ut dom på ett år blir dom till timmar och dagar och räknar man ekonomiskt på detta, blir det till en produktionsförlust. Kanske någon av dessa miljarder som jag skrev om för ett tag sedan.

En orsak är ju  att banunderhållet varit  eftersatt under många år. Den i sin tur är bara en del i hela företagsstrukturen som ska hålla ihop järnvägsnätet i landet respektive storstadstrafiken. När en mängd tjänster ska upphandlas från åtskilliga företag kommer vinstintressen i förgrunden och ansvarsfördelningen får träda tillbaka. Alla skyller på varandra och syvende och sist går man på politikerna. Nu senast efter tågurspårningen mellan Stuvsta och Huddinge då det åter framkom att företagskulturen är lika undermålig som hela nätet. Det var rena turen att ingen större olycka inträffade just på detta stället. Man kanske fick sig en liten tankeställare, men snart är incidenten glömd. Tills nästa olycka är framme. Det kommer att ta åratal att åtgärda allt det eftersatta vilket dessutom inte främjas av myndigheternas spariver, inblandade aktörers nonchalans  och olika partiers prioriteringar. Det räcker inte med att sparka generaldirektören på Trafikverket. Det är bara ett spel för gallerierna.Så länge man inte ta ett samlat grepp om problemen, får vi nog ingen tågtidtabell att lita på utan får snällt stå och vänta på nästa fullsatta tåg.