När jag ville ha en egen hemsida, testade jag olika
alternativ. Det ena krångligare än det andra och några som jag lyckades nå ut
med, fullföljde jag sedan aldrig. Tills jag hittade gratisbloggen hos Metro. Det var innan det fanns facebook
och twitter och många ville ventilera sina tankar i denna blogg. Många ville
bli kända, några tjänade även pengar på
sin blogg. De flesta ville bara berätta om sin vardag. Ett fåtal var mer
seriösa och hade ofta ett budskap. Jag läste t.ex. alltid Alexandra
Pascalidous inlägg på Metrobloggen. Ibland hittade man intressanta inlägg och
för egen del var det fotokonsten som lockade. Mitt intresse för foto är en
drivande orsak att jag vill lägga ut mina bilder på nätet. Inte för ära och
berömmelse utan för att jag tycker den ena eller andra bilden blev bra eller
hade något att berätta. Det är själva berättandet i ord och bild som driver.
När jag nu har bloggat dagligen i över 5 år har text och bild fått gå hand i
hand. Bloggen sporrar att ta nya bilder hela tiden. Hitta det unika, hitta nya
miljöer och upptäcka både smått och stort. Från små insekter till stora vida
vyer. Trots att min aktionsradie bara är ett fåtal kilometer hemifrån har det
genom åren blivit tusentals bilder.Bilder hittar man överallt. Bilder som är en
tidsspegel. Denna gröna jul undrade folk hur det var förra julen eftersom man
glömt bort det. Några klick på datan och man fick upp förra årets snökaos. Så
kan jag följa mina förehavanden år för år. Vilka platser jag besökt, vad jag
har odlat i trädgården, när förstsa jordgubben kunde plockas och vad jag gjort
över lag. Det blir som en illustrerad dagbok. A pro på bok så håller jag på att
läsa sista kapitlet i en bok. När jag numera läser väldigt sakta och kanske
bara en kvart varje kväll, tar det tid att läsa ut en bok. Men när jag nu
bläddrar tillbaka i min blogg till ett inlägg där jag hade plockat fram några
böcker, fick jag veta att det tar en månad för mig att läsa en bok.
Lika gärna som jag fotograferar, tycker jag om att skriva.
Ett sätt att bena upp tankar i lugn och ro. Även här är det ibland roligt att
bläddra tillbaka i bloggen för att se om man tänkt rätt eller fel. Speciellt
roligt om man kunnat spå saker som sedan inträffat. Inlägg om t.ex.
jobbcoacher, äldrevården eller miljön där man senare får en bekräftelse att man
tänkt rätt.
Man kan ju undra "why do I do this
shit"? Men det har blivit en
vana och håller en pensionär igång. Samtidigt som det blir ett dokument åt
eftervärlden. Inbillar jag mig.
En annan bloggare instämmer i ovan sagda. Även fem år här förresten.
SvaraRaderaGlöm inte spara ner det du skriver, det gör jag. CTRL+S och Webbsida, endast HTML.