Senhöst är för mig den årstiden då de flesta träden har
tappat sina löv men inte alla. Några som fortfarande har sina löv kvar och
påminner om att det är höst. Är det
dessutom trist och mulet och lite kyligt i luften, påminner det om novembermörkret
och den nalkande vintern. En sådan dag traskade jag nerför denna allé.
Svängde dock in på en liten stig och hittade dessa två
hästar som försökte hitta något grönt bland träden. Även dom hade fått
höstkläderna på sig.
Spår av nattens regn syntes i gräset och på den smala
stigen. Den blev allt halare att gå på eftersom hästhovarna trampat upp leran
och här och var fanns stora pölar.
Längre bort öppnade sig landskapet igen. Nu stod här inga
fågelskådare med sina kikare på stativ och spanade bort över sjön. Inga måsar
som skränade. Inga löv som prasslade. Allt var tyst som en kulen senhöstdag. Det
gamla trädet lutade betänkligt. Det var dock inte Simone som hade böjt till
det. Inte heller staketet. Allt lutade som det gjort i åratal
På andra sidan var det definitivt höst. Sommarens yppiga
grönska hade förbytts i en murrig, mörkbrun nyans och träd och buskar var helt
avlövade. En trist syn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar