inte lätt att vara liten - två allegorier

Solrosorna som jag för första gången lyckades att dra upp blev cirka en meter höga. Med idealiska förutsättningar kan dom bli dubbelt så höga. Därför tyckte jag lite synd om denna lilla solros som jag såg intill gångvägen. Inte större än dess släkting prästkrage (också korgblommig). Trots sin litenhet stod den där bland gräs och klöver med uppburet huvud och ett soligt leende. Jag finns! Ser ni mig? Inte medveten om hur mycket högre den hade kunnat resa sig över alla andra växter runtom ifall den hade hamnat i bättre jord. Den var bara glad att finnas till. Omedveten om hur farlig den levde intill cykelhjul och trampande skor. Den hade dock klarat sig och triumferande öppnat sitt gyllene anlete.

 

Trots att den kämpat sig upp ur den hårda jorden bland gräs och sten, undgått alla farorna intill och stod  där nu med ett soligt, triumferande leende, kom som ödets ironi kommunens stora bullrande maskin. Utan att skilja på ogräs, sly och torra grässtrån högg den helt sonika av huvudet på den udda blomman som hade oturen att hamna i vägen för mänsklig aktivitet.

En annan växt som inte heller hamnat på den bästa platsen här i livet är denna dvärgbjörk. I en liten skreva i berget invid stora vägen hade den fått fäste och försökte nu att sträva uppåt som björkar skall göra. Men utan mylla och bara lite vatten var detta dömt att misslyckas. Den skulle bara  förbli en liten dvärg. Inte större än en liten kvist från trädet som den hade kunnat bli. Tappert klänger sig den lilla dvärgbjörken fast i skrevan utan att veta om att dess framtidsutsikter är dystra.

 

                                 (klicka på bilden så växer björken lite)