Molnsätra I

När barnen var små cyklade vi en gång till ett ställe inom kommunen som heter Molnsätra. En gård där man kunde titta på kossor av rasen Highlander med krulligt hår i pannan. I det fina sensommarvädret bestämde jag mig nu att göra om denna cykeltur och kanske hitta en del motiv bland kreaturen. Det blev dock ganska många irrvägar, genvägar och senvägar varför jag hamnade vid en sjö. Den andra stora insjön inom kommunen.

 

Jag hade hamnat lite snett och en bra bit ifrån mitt mål. Uppe vid skogsvägen, där jag ställt cykeln, träffade jag en promenerande pensionär som jag kunde fråga efter riktningen. Fortsätta den inslagna vägen eller ta in på en avtagsväg som jag just hade åkt förbi. Gubben hade dock hörselproblem och efter en del skrikande rätt in i hans öra kunde jag till slut bestämma mig för  avtagsvägen. Den ledde dock inte alls direkt till Molnsätra gård utan jag fick passera en del bommar, flera färister, en bit av den gamla nerlagda Enköpingsvägen med bevuxen asfalt och smala skogsstigar. Men fram kom jag och till slut hade jag gården framför mig. I tidstypisk vitmålad stil med grindstolpar och stora lindar framför.

 

Bredvid stod ett trähus som inte såg ut som vanliga stugor. På den hade man "klistrat på" en trappa till övervåningen på utsidan av gaveln. En smart lösning som gav byggnaden viss karaktär.

 

Båda byggnaderna stod på en liten kulle från vilken man hade fin utsikt. Närmast ängar utan några betande kor och längre bort sjön som jag just hade rundat.

 

I utkanten av ängen stod en liten stuga som om den ville gömma sig inne i skogsbrynet. Jag zoomade in den för att se den bättre. Liten som den var hade den två skorstenar. Min gissning var att det lilla huset var en kombinerad tvättstuga och bastu. Det fanns dock inga människor i närheten som man kunde fråga. Bara en gumma som drog på en häst längre bort från en äng.

Jag strosade runt bland de gamla byggnaderna och konstaterade att de var väl underhållna.

 

Intill gaveln vid en lada hade man ställt flera utemöbler av olika årgångar och fabrikat. Svårt att avgöra om det var en avstjälpningsplats eller en plats att koppla av vid. I vilket fall hade man placerat en gatlykta (den känns igen!) överst vid nocken varför jag kunde tänka mig att gårdsfolket kunde sitta där en ljummen sommarkväll och njuta efter dagens slit.

 

 

 

 

 

 

 

Jag saknade dock djur och människor för att få den rätta gårdskänslan. Det var som att vandra på skansen en folktom måndagsmorgon före öppningsdags.  Men tuppen var i alla fall där fast han inte gol från gödselstacken.