Tempeludden

Efter slottsbesöket fortsatte jag min cykeltur. Jag hade att välja mellan en väg ner till häststallet och en stig in till skogen. Det blev förstås mot skogen eftersom det var där jag skulle hitta mitt mål. Bara efter några pedaltramp stötte jag på en äldre dam som var ute och promenerade.

"Ursäkta", sa jag lite försynt och hoppade av från cykeln. "Vet du om det finns ett ställe som heter tempeludden här någonstans"?

Lite förvånad över att bli tilltalad mitt ute i skogen tittade hon granskande på mig ett kort tag och sa sedan "jo men visst, Den ligger alldeles här i närheten. Följ bara den här stigen." Jag följde henne några steg och förklarade sedan för henne att jag hade varit här för cirka 30 år sedan men inte längre  kände igen omgivningen.

"Jag har bott här sedan 1961 och det har nog förändrats en del sedan dess", konstaterade hon.

"Men vitsipporna är lika många och vackra i år med"

"Ja, dom har vi hemma där jag bor också. Blandat med blåsippor. Men här blommar det bland lärkträd" konstaterade jag när jag såg flera träd som stod närmast stigen vi gick på.

"Det är en hel lärkskog här" upplyste hon mig om och när  jag tittade mig omkring,

kunde jag konstatera detta.
 

 

"Tidigare kallades detta för "parken". Lärkträden hade planterats i form av en stjärna vilket man kunde se tydligt förr i tiden. Nu är det så många andra träd".

 

Sedan berättade jag för henne att jag skrivit under protestlistan inne på Riddersviks gård.

"Det var bra det" sa hon. "Jag är med i Riddersviks vänner för att bevara området". Jag undrade hur stort ingreppet skulle bli.

"Hela området med trädskolan skulle försvinna. Och hästhagarna likaså".

"Ja då försvinner den lantliga idyllen" konstaterade jag. "En massa människor och trafik  blir det".

"Alldeles snart ska du se templet" sa hon när stigen svängde lite. Men hon ångrade sig efter några steg när templet inte dök upp. "Det är nog låst nu eftersom det vandaliseras hela tiden".

Låst? tänkte jag. Vad är det för tempel hon snackar om. Det var ju inte mer än ett litet lusthus som jag mindes stället. Men efter en stunds vandring upptäckte jag kullen med templet.

"Ja där har vi det" utropade jag glatt.

 

Jag gick omkring och tog några bilder och jag förlorade då damen ur sikte när hon promenerade vidare. Försökte att cykla ikapp henne senare men hon var som bortblåst. Tyvärr, för jag hade gärna pratat mer med henne.

 

Jag klättrade uppför den lilla kullen och såg att den gallerförsedda grinden var öppen. Det blev några bilder trots att allt var nerklottrat. Kanske skulle man ge sig på en retuschering i datan för att se hur tempel kunde ha sett ut när det var nytt.

 

Reflektion: det händer inte sällan att jag träffar jämnåriga på mina promenader och att det ofta resulterar i mer eller mindre långa samtal. Helt spontant och otvunget som om vi känner varandra sedan länge. Men det är nog bara tiden som ligger bakom oss som vi känner igen och har gemensamt. Tankesätt och värderingar och sån´t. Fungerar inte alls på samma sätt med senare generationer. Dom tycker att man kommer från en annan planet.