Örnnästet (dröm 86)

Efter alla utflykter i verkligheten, flyr jag idag tillbaka in i drömmarnas värld. Bland alla hundra drömmar jag tecknat ner, tog jag en på måfå. När jag läst igenom den och rättat till en del stavfel, kunde jag konstatera att det var en typisk dröm med alla dess bisarra inslag. Märkliga landskap, okända människor och snabba scenbyten.

Vi (?) hade gått ett tag i en nöjespark. Det var varken Skansen eller Grönan. Annorlunda. Vi åkte upp med någon slags hiss högt över marken. Vid framkomsten lyfte vi en stor, flätad trädkorg ännu högre ner i en passande grop.  Korgen var som en håv som fiskarna tidigare använt på Stockholms ström. Där la vi oss ner, lutade mot den uppvikta kanten av korgen. Vi väntade. Nästa hiss anlände och därmed fler besökare som klämde sig in mellan oss. Jag kom att ligga bredvid en tjej i övre medelåldern. Hon tog tag i min hand. Vi väntade. Vi väntade på örnen fick jag höra.  Det skulle komma jättestora med vassa klor . Jag var bekymrad för mina glasögon (trots att jag inte burit glasögon på över 7 år) Man lugnade dock ner mig och sa att örnen inte gjorde någon illa. Kvinnan höll tag i min hand hela tiden och vi kramades och smektes med händerna. Hon ville att jag tog av mig mina svarta mockahandskar vilket jag gjorde. De var solkiga. Vi fortsatte att hålla handen och spanade mot skyn i väntan på örnen. Men inget hände och efter en lång väntan åkte vi  ner igen. Kvinnan hade inte släppt min hand och arm i arm letade vi efter nöjesparkens utgång. Efter en stunds letande bland alla gångar, hittade jag den lummiga stigen som förde mot utgången. Man fick betala för att komma ut genom svänggrinden. Det var då jag kom på att jag inte hade några pengar. Plånboken låg i bilen. Kvinnan skrattade och sa att hon kunde betala en krona åt mig också. När jag då kände efter i högra fickan hittade jag flera mynt och gav henne en krona. Bland mynten fanns även en guldtia och när jag fiskade upp allt kom det fram flera finska 100-Mark sedlar. ” Dom måste tillhöra min fru” sa jag till kvinnan. Hon tog åter min hand och vi gick ut från området. Kom fram till en labyrint där jag höll på att förirra mig. Kvinnan visste dock exakt vilken väg vi skulle gå. Jag hade svängt åt annat håll och stod framför en vägg. Allt var blåsvart. Hon ledde mig ut och vi kom fram till en hiss. En äldre man stod redan där och väntade. När hissen kom ner bländades vi av en intensivt starkt ljus. ”I´m fuckin´blind” sa gubben. Jag hade hunnit skydda mina ögon.

Kvinnan och jag hade kommit till höga sanddyner. Det var svart lavasand. När vi kom upp till krönet såg vi flera dyner  vilkas kammar svängde i mjuka kurvor i landskapet. Längre  bort upptäckte jag ett annat landskap som liknade ett Grand Canyon i miniatyr. Jag pekade ut det för henne.  När vi tittade senare passerade detta landskap som sett från ett tågfönster. Vi talade om allt möjligt som gamla vänner som inte setts på länge. De röda, raggiga canyonbergen hade flackat av i ett låglänt landskap där det syntes en mindre stad i fjärran. Det sista jag minns var att vi pratade om murar och att jag älskade gamla stenmurar.

vita drömmar (dröm 47)

 

…………. Jag  kom in på något som liknade en utställning. Det fanns i alla fall en massa folk där och mycket att titta på. Alldeles i entrén satt en pianist och spelade Bach men det hördes även en hel synfoniorkester. Strosade bland utställningsmontrarna och filmade med videokameran.  Filmningens höjdpunkt blev en uppvisning av en välformad tjej som hade hoppat från en höjd. Hon var klädd i kritvita , åtsittande trikåer och svävade sakta ner mot marken. Hon var en korsning mellan en fallskärmshoppare och en simhoppare. I graciösa cirklar svävade hon sakta genom luften, gjorde skruvar och volter.Jag hade dock missat lite efter uthoppet och tappat bort henne en gång i sökaren. Jag pratade med henne när hon hade landat och förklarade mina missar. Bad henne att göra om hoppet så att jag kunde ta om scenen. Hon var väldigt tillmötesgående och ställde gärna upp igen. Jag valde en fin utsiktsplats och väntade. Väntade länge. Till slut insåg jag att min ariel hade blåst mig och det blev inget nytt hopp.

Jag strosade vidare och filmade annat som kom i min väg. Nu var det en massa människor som låg under helt vita lakan och sovsäckar i olika grupper. På en plats fanns bara äldre människor, på en annan bara småflickor. På ytterligare en plätt i utkanten fanns det bara dockor som låg under vita skynken.

Det vita kom igen i nästa drömscen där jag traskade omkring i högt gräs eller vass utmed en stenlagd kant. Där fanns det något som liknade snö. Små vågor som snart blev större drev mig dock upp mot den stenlagda kanten. Jag ville inte bli blöt om fötterna.

När jag hade filmat färdigt begav jag mig åter mot utgången där  pianisten fortfarande spelade Bach.

Kommentar: i många drömmar från den tiden förekommer videofilmning. Under en viss period var videokameran lika oumbärlig som stillbildskameran idag. I drömmarna ville jag väl skapa egna filmer

           

akterseglad i Kina (dröm 45)

   

Som jag skrev tidigare hade jag under en viss period antecknat nattens drömmar. Så som jag mindes dom på morgonen. Jag daterade dom för att se hur frekvent jag drömde respektive hur många perioder jag sov utan att drömma, d.v.s. minnas dom. Bland alla 137 drömmar valde jag den här som hade en spännande rubrik. Jag hinner ju inte att läsa alla utan får välja en i taget 

                                   

                                                    

Alla andra hade redan lämnat hotellet och jag kom underfund med att planet hade åkt ifrån mig. Jag var dock besluten att komma ifatt planet. Jag fann det i mörka källarvalv som var fyllda med mörkt vatten. Planet forsade fram där genom olika rum och korridorer. Det var lågt i tak. Jag simmade ifatt det och bankade på plåten och ropade att jag skulle med, att de glömt mig. Men planet bara fortsatte på dess krokiga väg för att undvika krockar med tak och väggar. En gång dök jag och simmade som en fisk ifatt planet. Bankade igen på plåten. Men ingen brydde sig.

Jag hittade inte tillbaka till Hotellet och irrade omkring i staden. Det var många människor ute  och trängsel på gatorna. Förstod inte kinesiska och kände mig ensam tills jag träffade några svenskar som också blivit kvar. Gick omkring med videokameran och filmade mycket av den exotiska miljön. Himlen mörknade och jag såg ett stort svart moln komma emot oss. Det var sot.Som en svart snöstorm kom den över oss och jag täckte munnen med något klädesplagg för att inte andas in all sot. Det klarnade dock snart upp igen. I husen satt det folk och åt. Jag tänkte filma dom som satt i ett av husen. Men fönstret satt högt ovanför ett sluttande plan som var klädd med kakel. Jag tog sats för att nå fönstret men kanade nerför det hala planet varje gång jag försökte. Fick bara syn på några som satt runt ett bord och en gammal gumma som stirrade argt på mig. Jag gav upp. Ville inte störa familjelivet och vara närgången.

I en korsning bredvid en byggnad fanns några klippor med konstiga utbuktningar. Plötsligt började det ryka ur först den ena upphöjningen och sedan ur flera bredvid. På något sätt visste jag att det skulle hända. Vulkanutbrottet hade jag förutspått. Det blev dock kraftigare och snart bröt en eldstorm lös. Folk kande utmed gatan och försökte klamra sig fast vad de än fick tag på. Själv hamnade jag bakom en tjock plåt – något som liknade en låg container. Jag tog spjärn med fötterna och tryckte ryggen mot väggen. Den höll för elden och jag kände trycket av vulkanens eld och storm mot ryggen.

Vid nästa tillfälle blev jag instängd i en litet trekantigt hörn. Den var stora, tjocka järnbjälkar som spärrade vägen och en buss eller vagn från ett tågsätt som hade kanat emot mig och vält. Jag hittade till slut ett trångt passage och kunde krypa ut genom bråten. Kom ut på en lång bro där många kineser gick efter sina vardagsbestyr. Cyckelkärror, folk som drog andra kärror eller bar på olika bördor. Bron var väldig hög. Vid ena brofästet tittade jag ner mot vattnet nedanför och  människorna därnere syntes bara som små prickar. Jag hade varit där nere tidigare och visste att det fanns blankslitna klippor just nedanför mig. När jag tittade upp igen, såg jag en flicka ståendes på broräcket. Innan jag hann varna henne för klipporna, hade hon redan hoppat. Hon hade hoppat med fötterna före  och det tog evigheter  innan hon landade på det jag trodde var klippor och hennes säkra död. Hon landade dock i ett litet hål alldeles invid vattenbrynet. Hon försvann halvvägs ner i hålet men studsade upp igen lika fort som om hon prickat en trampolin eller studsmatta. Hon ropade något och nästa flicka hoppade ner från broräcket. Även hon landade i hålet och försvann något djupare ner i leran. De höll tydligen på att fördjupa hålet.

Jag vandrade vidare och kom in i ett industriområde. Där fanns flera stora, höga skorstenar som spydde ut svart rök. Kom fram till en halvöppen grind och upptäckte en rektangulär gryta som  stod på en gård. Det bubblade och rykte om den och ibland kokade det svarta innehållet över. Det var en asfaltfabrik. Jag tänkte filma detta men något hindrade mig. Vakter eller andra människor? Jag ville inte åka dit för industrispionage.

drömmen om ormen och katten

För flera år sedan tecknade jag ner flera av mina drömmar medan jag fortfarande kom ihåg dom. På morgonen gjorde jag små anteckningar i hopp om att senare komma ihåg drömmen mera detaljerad. Bäst lyckades jag med detta när det var en intensiv och mera sammanhängande dröm. Då hamnade den i mitt "drömregister". Där finns nu 137 nedtecknade drömmar. Jag slutade med detta för flera år sedan. På senare tid har jag dock åter drömt en del. D.v.s drömmar före uppvaknandet. Sådana som man kommer ihåg och borde kanske fortsätta med att anteckna igen.

Även om man kommer ihåg en dröm är det inte så enkelt att återge den i skrift för att förmedla känslor, miljöer, färger o.s.v. Handlingen är oftast osammanhängande, bisarrt och ologiskt. En liten kort dröm kan ibland bli  två A-4 sidor lång. Några korta nedtecknade drömmar kan dock vara på plats nu när jag bara kan lägga ut text i bloggen.

 

Orm och katt

 

Den senaste veckans regn återkom i drömmen. Jag rörde mig i det bergiga landskapet som var grandiost och som jag kände väl till. Jag ville videofilma  alla vattenfall som hade bildats efter regnet. Uppe på ett krön pekade jag ut ett fint vattenfall  långt bort på andra sidan och jag bestämde mig för att filma det.  För att nå dit sträckte jag bara ut armarna och kastade mig över stupet. Då gled jag sakta som en hangglider ner mot dalen och landade på rygg med en duns.

När  jag hade vandrat en stund i det vackra landskapet ringlade sig plötslig en stor orm kring mina  ben. Den slingrade sig flera varv kring benet och det kändes varmt och behagligt. Lillemor tog dock resolut ormen i sina händer och lyfte bort den. Det var då jag såg att det fanns en sned slits mitt i ormens skinn. Ur springan tittade det fram en lurvig, bepälsad ormunge.  Ormmamman hade försökt att skaka loss ungen när den hade virat sig kring mitt ben men inte lyckats helt. Den gjorde fortsatta försök och fick till slut loss ungen som ringlade iväg. Jag  följde den med kameran och fick även in en hel del fina närbilder när den hade krupit upp i en stol. (?)

När jag hade vandrat vidare fick jag syn på en svart katt. Den verkade svart eftersom jag bara såg den som en silhuett i motljuset och på håll. Den var smal och långbent. När jag dock kom närmare fick den mänskliga drag och ett mänskligt ansikte.  Det var ett kvinnligt ansikte  som inte kunde betecknas som vackert. Mer åt det fula hållet. Så var även kläderna. På huvudet hade hon virat en solkig duk som låg som ett pannband kring hjässan.