Örnnästet (dröm 86)

Efter alla utflykter i verkligheten, flyr jag idag tillbaka in i drömmarnas värld. Bland alla hundra drömmar jag tecknat ner, tog jag en på måfå. När jag läst igenom den och rättat till en del stavfel, kunde jag konstatera att det var en typisk dröm med alla dess bisarra inslag. Märkliga landskap, okända människor och snabba scenbyten.

Vi (?) hade gått ett tag i en nöjespark. Det var varken Skansen eller Grönan. Annorlunda. Vi åkte upp med någon slags hiss högt över marken. Vid framkomsten lyfte vi en stor, flätad trädkorg ännu högre ner i en passande grop.  Korgen var som en håv som fiskarna tidigare använt på Stockholms ström. Där la vi oss ner, lutade mot den uppvikta kanten av korgen. Vi väntade. Nästa hiss anlände och därmed fler besökare som klämde sig in mellan oss. Jag kom att ligga bredvid en tjej i övre medelåldern. Hon tog tag i min hand. Vi väntade. Vi väntade på örnen fick jag höra.  Det skulle komma jättestora med vassa klor . Jag var bekymrad för mina glasögon (trots att jag inte burit glasögon på över 7 år) Man lugnade dock ner mig och sa att örnen inte gjorde någon illa. Kvinnan höll tag i min hand hela tiden och vi kramades och smektes med händerna. Hon ville att jag tog av mig mina svarta mockahandskar vilket jag gjorde. De var solkiga. Vi fortsatte att hålla handen och spanade mot skyn i väntan på örnen. Men inget hände och efter en lång väntan åkte vi  ner igen. Kvinnan hade inte släppt min hand och arm i arm letade vi efter nöjesparkens utgång. Efter en stunds letande bland alla gångar, hittade jag den lummiga stigen som förde mot utgången. Man fick betala för att komma ut genom svänggrinden. Det var då jag kom på att jag inte hade några pengar. Plånboken låg i bilen. Kvinnan skrattade och sa att hon kunde betala en krona åt mig också. När jag då kände efter i högra fickan hittade jag flera mynt och gav henne en krona. Bland mynten fanns även en guldtia och när jag fiskade upp allt kom det fram flera finska 100-Mark sedlar. ” Dom måste tillhöra min fru” sa jag till kvinnan. Hon tog åter min hand och vi gick ut från området. Kom fram till en labyrint där jag höll på att förirra mig. Kvinnan visste dock exakt vilken väg vi skulle gå. Jag hade svängt åt annat håll och stod framför en vägg. Allt var blåsvart. Hon ledde mig ut och vi kom fram till en hiss. En äldre man stod redan där och väntade. När hissen kom ner bländades vi av en intensivt starkt ljus. ”I´m fuckin´blind” sa gubben. Jag hade hunnit skydda mina ögon.

Kvinnan och jag hade kommit till höga sanddyner. Det var svart lavasand. När vi kom upp till krönet såg vi flera dyner  vilkas kammar svängde i mjuka kurvor i landskapet. Längre  bort upptäckte jag ett annat landskap som liknade ett Grand Canyon i miniatyr. Jag pekade ut det för henne.  När vi tittade senare passerade detta landskap som sett från ett tågfönster. Vi talade om allt möjligt som gamla vänner som inte setts på länge. De röda, raggiga canyonbergen hade flackat av i ett låglänt landskap där det syntes en mindre stad i fjärran. Det sista jag minns var att vi pratade om murar och att jag älskade gamla stenmurar.