Redan på flera meters avstånd känner jag på lukten att det
finns nässlor i närheten. Det är en specifik lukt som jag lärt mig känna igen
genom att jag plockar dom varje år. Feromonerna blir starkare alltefter
nässlorna växer upp. Då vill man nog inte plocka dom längre. Inte bara för att
dom då bränns utan de samakar inte heller lika bra som dom första späda bladen.
Då bildas något kraftigt ämne i växten som troligen har något vetenskapligt
namn. Det är framför allt nässelfjärilen som frekventera nässlorna. Inte för
att uppsöka deras oansenliga blommor, utan för att lägga sina ägg där. Det är
för att dess larver sedan kan kalasa på bladen.
Detta är en utstuderad strategi. Larverna får genom bladen i
sig nässlans ämne som jag inte vet namnet på. Kanske bidrar det även till att
larven får det speciella mönster med svart-gula ränder. I vilket fall tjänar de
starka färgerna som en varningssignal för fåglarna - jag är giftig! Skulle
någon fågel trots allt försöka sig på att äta denna larv kan jag tänka mig att
den spottar ut den illa kvickt. Inte för att den bränns som nässlan utan den
smakar nog beskt. Därutöver har larven ytterligare en överlevnadsstrategi. Den
rullar ihop sig blixtsnabbt till en ring vid varje beröring av bladet den
sitter på. Då blir det svårare för en fågelnäbb att gripa tag i larven och att
svälja den.
Just nu finns det även larver som håller till i
slånbärsbuskarna. Dom är något mindre men desto fler.
Mängden gör att dom finns på varenda buske och varenda gren.
När dom har lämnat sina höljen som dom spunnit sig in i, ger dom sig iväg för
att äta upp sig. Då är dom värre än en svärm gräshoppor och lämnar inget grönt
efter sig.
Det ser nästan spöklikt ut med buskar som angripits på detta
sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar