ett steg närmare till nya bloggen

Hade jag varit 10-12 år nu så hade den nya boggen i Wordpress varit på plats för länge sedan!Ungarna kör med trial-and error-principen och vips så hajar dom hur det funkar. Även om gamla gubbar försöker tillämpa samma princip, tar det betydligt längre tid och det är inte alltid givet att man går i mål. Jag försökte ta hjälp av en instruktionsvideo på you tube. Den gav dock inget. En del som man hänvisade till fanns inte på min skärm. Jag klickade mig fram i labyrinten och kom ett litet steg närmare varje gång. Blev nästan euforisk när jag såg min nya header.  Sedan fick jag även in en bild, om än inte i rätt storlek. Men det och så mycket annat kommer nog på plats vad det lider. Nu släpper jag det första inlägget som det är och jag hoppas att ni kan se det och andra i fortsättningen på:


           fotobloggendigimages.wordpress.com

vedermödor

Jag har nu kämpat några dagar med att skapa en ny blogg, När jag fixade en ny på blogspot/blogger visade det sig att det inte heller gick att lägga in bilder. Då bestämde jag mig för att satsa på en ny blogg hos Worldpress i stället. Med hjälp av mina nya e-post- adresser kunde jag skapa ett konto och lyckades även att registrera min nya sida i datan. Där blev det dock tvärstopp. Jag hade hittat en lämplig bild och la in den som en header men kunde varken få upp min sida med denna bild. Kan visserligen skriva ett inlägg men kan inte publicera sidan varken med eller utan bild. Man jagar runt med muspekaren och klickar här och där utan att nå önskat resultat. När det inte finns någon steg-för steg-funktion, måste man läsa igenom en massa texter som man kan hitta på Worldpress´s hemsida. Dom är klara och tydliga men när dom hänvisar till redigeringsrutor som inte  syns på min skärm, blir det rätt frustrerande. Jag har på känn att jag är nära men troligen miltals ifrån. Eller hur avståndet nu ska uttryckas på dataspråk.

insändarspalter

När jag rör mig utanför huset är det ofta i skog och mark för att fotografera, plocka bär och svamp eller bara för att få en nypa frisk luft. Ibland hamnar man även i civilisationen och betraktar vad folk har för sig och vilka förändringar som skett. Som en sann lokalpatriot har jag bloggat om en del som händer inom kommunen och läser därför gärna insändarna i lokalpressen för att se vad jag har missat eller om någon har en annan uppfattning än jag själv. När lokaltidningen nr 5 kom i veckan kunde jag hitta 4 insändare. Hälften rörde kommunen och resten kunde lika gärna gälla på nationell nivå. Ämnen som diskuterats i medierna ofta och länge. En del av dessa har jag tagit upp i bloggen tidigare. När en av insändarna kommer med råd hur man ska få bukt med skolproblemen utan att behöva vända sig till utländska experter, var det bara att bläddra tillbaka i bloggen och läsa här. En annan rubrik ljöd: "Handläggare - vakna"! Arbetsförmedlingens arbetssätt där skribenten sammanfattar det hela med "mycket prat och lite verkstad" vilket jag också gett uttryck för i flera inlägg. (bl.a. om jobbcoacher)
En annan insändare skäms över att bo i den här kommunen och jämför bl.a. gräsklippningen här med den som utförs i andra kommuner. Jag har inte varit lika petig i mina blogginlägg och ibland tagit upp viss nedskräpning vid busshållplatserna. Redan förra sommaren upptäckte jag dom nya papperskorgarna som jag skrev om här. Den något gnällige insändaren har ännu inte upptäckt att dessa nya papperskorgar numera finns i hela kommunen och inte bara i den stadsdelen han bor i.
Den siste insändaren beklagar sig över att skrotbilarna bara blir fler och fler. Mitt senaste inlägg om detta kan man läsa här. Sedan dess har ytterligare en bil legat flera veckor i diket utmed stora leden. Skribenten menar att denna förfulning borde kunna avlägsnas inom några dagar om de byråkratiska kvarnarna inte skulle mala så sakta.
Ville därför ta till en medborgargardesprincip och forsla bort ett vrak dagen efter. Inget prat och mycket verkstad här!
Annars är det sällan man läser om handfasta åtgärder i insändarspalterna. Än mindre djupare analyser vilket det begränsade  spaltutrymmet inte alltid tillåter. Då är det bättre med ledarersídorna, fasta kolumner eller inlägg bland sociala medier. Men som oftast blir det bara "omtugg"  som det här inlägget där jag bara hänvisar till tidigare.

Slaveriet har inte avskaffats

När civilisationer bildades, "uppfanns" även slaveriet. Så fick slavar bygga pyramider och andra praktverk åt faraonerna. Slavar fördes med våld från Västafrika till Västindien eller till Amerika för att de bl.a. skulle jobba på bomullsfälten. Även vikingarna förde med sig fångar från sina krig och gjorde dom till trälar. Denna form av slaveri där en människa kunde köpas och säljas avskaffades så småningom men ersattes av en mera sofistikerad form. Dom som har makten har alltid kunna tilltvinga sig arbetskraft och egendom. Slavar blev livegna.
Idag, när vi slavar för en arbetsgivare, är vi på ett sätt också livegna. Vi får visserligen lön för mödan. Men inte mer än att vi kan klarar oss i samhället. Lite frikostigare än en slav eller en livegen som bara fick mat och husrum. Men till närmelsevis inte i proportion till vad arbetsgivare som storindustrin, banker eller försäkringsbolag m.fl. roffar åt sig. Liksom forna tiders slavar kan en arbetare från idag fortfarander köpas och säljas. Dagens slav köps kanske inte längre p.g. av god kroppsfysik utan mera vad som finns innanför pannan. Man anställs och får lön inom fastställda ramar och ibland utanför dessa när en arbetsgivare bedömer att personen kan skapa något mervärde. Men alltid endast en bråkdel av det som arbetskraften genererar. Så köps slavar idag. Numera kan de även säljas. Helt enkelt genom att bara helt sonika avskeda dom! När arbetsgivaren vill tjäna pengar kan det göras genom att spara på utgifterna som en anställd innebär. Pengar som lön och sociala avgifter blir till ren vinst.
En ny typ av slaveri håller dock på att växa fram. En som mer liknar det gamla slaveriet. Nu förs inte längre folk till arbetsplatsen med våld utan arbetarna söker sig själva till ställen där det finns arbete och en försörjningsmöjlighet. Från långt borta söker sig folk som aldrig sett ett lingon eller ett blåbär, till dom svenska skogarna för att plocka bären. De lockas hit med löfte om (i deras ögon) stora rikedomar som i slutändan bara blir små smulor från den rike mannens bord. Ett liknande slavprojekt - som inte är bygget av pyramider -var uppförandet av idrottsanläggningarna i Soltji nu inför vinterolympiaden. Från när och fjärran lockades folk till orten för att uppföra denna rekorddyra anläggning. Men den kanske trots allt inte blev så rekorddyr. För dessa tusentals arbetare fick ingen lön!
Denna typ av lönedumpning börjar vi skönja alltmer. Som mott mot ljuset dras folk från fattigare länder till ställen där det finns arbete och hopp om överlevnad. Jag talar då inte bara om tiggande Rumäner.

bara lite kallprat

Börjar blir alltmer irriterad över att det inte funkar med bilderna i min blogg. Även om jag inte tagit många bilder på senare tid, känns det alltid bättre med en eller flera bilder kring en text eller ett litet reportage. Därför tänker jag lägga upp en helt ny sida i blogger eftersom jag är van att jobba där. Förutsatt att det då går att föra över bilder från datan. Går det inte då heller, är det troligen fel på min googleinstallation eller rentav i min PC. Jag får dock vänta med detta tills jag fått ordning på mina nya mejladress som behövs för att registrera sig. Att lägga upp en blogg på worldpress är ett annat alternativ trots att jag inte kan detta program alls.
Tills vidare får det bli bara text vilket ju dom flesta bloggarna använder sig utav. Jag har ju fortfarande ca 130 drömmar att lägga ut. Nej, något mindre antal eftersom inte alla är lämpliga för offentligheten.
klart slut -signing off

frostigt

Någon gång i november, om jag minns rätt, blev det en liten köldknäpp och jag begav mig ner mot Mälaren. I förhoppning om att kunna fotografera några isformationer. Jag har lyckats med detta tidigare år innan isarna lagt sig på sjön. Även denna gång kom jag hem med ett antal bilder. Tillsammans med tidigare bilder i samma stil hade jag tänkt att sammanställa dom till en lite film och lägga ut den på you tube. Det blev inte av förrän idag. Bilderna gick under arbetsnamnet "vinterviken" som jag tyckte också var ett lämpligt namn för videon. Men detta namn fanns redan i mängder på google beroende på att Vinterviken är ett namn vid ett ställe nära Aspudden i Stockholm, en bok och en film. Så titeln fick bli "ice coated coast" i stället. Har jag tur så fungerar länken här nedan. Annars får man söka på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=EkK15FqWTss

Örnnästet (dröm 86)

Efter alla utflykter i verkligheten, flyr jag idag tillbaka in i drömmarnas värld. Bland alla hundra drömmar jag tecknat ner, tog jag en på måfå. När jag läst igenom den och rättat till en del stavfel, kunde jag konstatera att det var en typisk dröm med alla dess bisarra inslag. Märkliga landskap, okända människor och snabba scenbyten.

Vi (?) hade gått ett tag i en nöjespark. Det var varken Skansen eller Grönan. Annorlunda. Vi åkte upp med någon slags hiss högt över marken. Vid framkomsten lyfte vi en stor, flätad trädkorg ännu högre ner i en passande grop.  Korgen var som en håv som fiskarna tidigare använt på Stockholms ström. Där la vi oss ner, lutade mot den uppvikta kanten av korgen. Vi väntade. Nästa hiss anlände och därmed fler besökare som klämde sig in mellan oss. Jag kom att ligga bredvid en tjej i övre medelåldern. Hon tog tag i min hand. Vi väntade. Vi väntade på örnen fick jag höra.  Det skulle komma jättestora med vassa klor . Jag var bekymrad för mina glasögon (trots att jag inte burit glasögon på över 7 år) Man lugnade dock ner mig och sa att örnen inte gjorde någon illa. Kvinnan höll tag i min hand hela tiden och vi kramades och smektes med händerna. Hon ville att jag tog av mig mina svarta mockahandskar vilket jag gjorde. De var solkiga. Vi fortsatte att hålla handen och spanade mot skyn i väntan på örnen. Men inget hände och efter en lång väntan åkte vi  ner igen. Kvinnan hade inte släppt min hand och arm i arm letade vi efter nöjesparkens utgång. Efter en stunds letande bland alla gångar, hittade jag den lummiga stigen som förde mot utgången. Man fick betala för att komma ut genom svänggrinden. Det var då jag kom på att jag inte hade några pengar. Plånboken låg i bilen. Kvinnan skrattade och sa att hon kunde betala en krona åt mig också. När jag då kände efter i högra fickan hittade jag flera mynt och gav henne en krona. Bland mynten fanns även en guldtia och när jag fiskade upp allt kom det fram flera finska 100-Mark sedlar. ” Dom måste tillhöra min fru” sa jag till kvinnan. Hon tog åter min hand och vi gick ut från området. Kom fram till en labyrint där jag höll på att förirra mig. Kvinnan visste dock exakt vilken väg vi skulle gå. Jag hade svängt åt annat håll och stod framför en vägg. Allt var blåsvart. Hon ledde mig ut och vi kom fram till en hiss. En äldre man stod redan där och väntade. När hissen kom ner bländades vi av en intensivt starkt ljus. ”I´m fuckin´blind” sa gubben. Jag hade hunnit skydda mina ögon.

Kvinnan och jag hade kommit till höga sanddyner. Det var svart lavasand. När vi kom upp till krönet såg vi flera dyner  vilkas kammar svängde i mjuka kurvor i landskapet. Längre  bort upptäckte jag ett annat landskap som liknade ett Grand Canyon i miniatyr. Jag pekade ut det för henne.  När vi tittade senare passerade detta landskap som sett från ett tågfönster. Vi talade om allt möjligt som gamla vänner som inte setts på länge. De röda, raggiga canyonbergen hade flackat av i ett låglänt landskap där det syntes en mindre stad i fjärran. Det sista jag minns var att vi pratade om murar och att jag älskade gamla stenmurar.