Några barfotabarn
tassade utmed fälten där det växte råg eller havre. Ibland även vete. De var
ute för att plocka blommor. Blåklint och vallmo. Problemet var bara att dom
flesta och finaste blommorna fanns inne i sädesfälten dit man absolut inte fick
gå. Det blev mindre havreflarn för varje ax man trampade ner och mindre bröd
för all råg man plattade till. Det visste vartenda barn på den tiden. Tidigt
40-tal. Så vi fick nöja oss med dom blommorna vi hittade utmed åkerkanten. Det
fanns dock gott om båda sorter. På en del ställen lyste det bara blått, på
andra fanns bara röd vallmo som gömde sig bland stråna. Sädesaxen växte över
våra huvuden. Inte havre men väl vete och råg. Kortväxande säd hade man ännu
inte odlat fram. Den långa halmen togs gärna tillvara. Senare på hösten när
allt var skördat, fanns bara stubbåkern kvar. Då fick vi gå på åkern och plocka
eventuellt kvarvarande sädesax. Då var det också lite jobbigare att gå barfota
där. Men fotsulorna hade blivit nästan som läder under den långa sommaren.
Dom barndomsminnen dök upp för några dagar sedan när jag såg
en blåklintsplanta på en liten jordhög. En med flera grenar som alla kröntes
med en blomma.
Det var en ovanlig syn. Blåklint eller andra blommor växer
inte längre i våra sädesfält häromkring. Förmodligen på annat håll. De måste ha
följt med schaktmassor därifrån för i en annan större hög växte även en ensam
vallmo.
En lika intensiv röd färg som vallmon jag såg en gång på en
bergsäng i Grekland.
Where have
all the flowers gone?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar