Jag hatar mig själv när jag fegar ur. Förr om åren var man
betydligt våghalsigare, ibland på gränsen till dumdristighet. Kanske är det ett
ålderstecken och insikten om att tiden är begränsad. Den vill man trots allt
inte att den tar tvärt slut. Så därför vågade jag mig inte längre ut på isen
trots att jag såg andra promenera långt borta på isvidderna. Det räckte för mig
att se dessa sprickor i isen.
Försiktigt hasade jag mig fram till sprickan och när jag såg
att isen ändå var rätt tjock, vågade jag kliva över den. Man hade ju sett ett
antal pimpelfiskare som drivit iväg på ett isflak och som fick räddas med
helikopter. Men isen låg stadigt under mina fötter och jag kunde ta ett antal
bilder längre bort från sprickorna.
Tills det hördes ett dovt dån längre ut på sjön. Då fann jag
det för gott att gå bort mot land igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar