utsikt från en bambupinne

I sällsynta fall lyckas jag med en bild som jag är rätt nöjd med. Riktigt nöjd blir man som bekant aldrig. Då jämför jag  mina bilder med dom jag ser  på olika bloggar eller i någon fototidning. Dom som har tagits med mer eller mindre  professionella systemkameror. När jag då lyckas med min enkla kompaktkamera att få någon bild som börjar likna en som om den tagits med en mera avancerad kamera, blir jag nöjd. Inte bara med bilden utan även med den enkla, billiga kameran som kan ta bra bilder den också. Här kommer en sådan bild

 

Trollsländor sätter sig gärna på kala pinnar, torra grenar eller annat som sticker ut varifrån de har fri sikt. Ser man en som just landat, är det ingen större förlust om den flyger iväg just när man ska ta ett kort. Det dröjer inte länge förrän den kommer tillbaka och sätter sig på samma plats igen. Detta har jag iakttagit flera gånger och nu senast i tomatlandet. Där stöttade jag plantorna med några tunna bambukäppar. På en av dessa hade sländan landat och jag kunde i lugn och ro ta en bild.

 

(ser du den på pinnen längst till höger?)

 

bevingad

Även om mina ord flyger ut i cyberrymden, blir dom aldrig några bevingade ord. Sådana som lever vidare och citeras ofta. Därför håller jag mig i stället till riktiga vingar på bevingade varelser. Först ut den stora, guldgrön skimrande trollsländan

Den satt en bit ut i vattnet på ett vasstrå varför jag var tvungen att zooma in den. Denna gång förlorade jag inte så mycket i skärpa.

Några flugor hamnar ofta med på bilden när jag tar kort på blommor. Ibland undrar jag vad som styr valet blomman eller insekten? Oftast är det nog det sistnämnda

 

 

 

En med stora, färggranna vingar. En som försöker luras genom att ha stora ögon på dom. Här visar den dock bara ett. Det onda ögat?

 

Några fjärilar fladdrade omkring när jag gick utmed en spång över ett träsk. Trots att jag fotograferat tillräckligt med påfågelsöga och nässelfjärilar genom åren, kunde jag inte låta bli att ta ett kort på dom båda när dom slagit sig ner på plankan framför mina fötter. Var och en hade flugit omkring var för sig på olika håll men hamnade plötsligt bredvid varandra. Som artfränder tolererar dom nog varandra men skulle dom kunna para sig? Vad skulle resultatet bli när båda har så karaktäristiska vingteckningar?

 

Sädesärlan skulle jag vilja kalla för spefågel. En riktig luring. Hoppar alltid gladeligen en bit framför ens fötter när man är ute och promenerar. Så fort man kommer närmare, flyger han en bit längre bort och ställer sig åter framför en som om för att visa vägen. Jag tar fram kameran och går sakta lite närmare. Söker upp den med zoomen och just när jag ska till att knäppa, flyttar den förståss på sig. Så kan vi hålla på en stund. Senast kom jag den dock lite närmare in på livet.