inte en chans

När jag skulle gå ner från en gångväg till en annan som låg lite längre ner fick jag gå på en så´n där halksäker trappa. Trappsteg av metall med ett genombrutet gallermönster. Som brukar finnas i industrilokaler eller på båtar ner i maskinrummet. All snö hade töat bort genom hålen och det fanns definitivt ingen halkrisk längre.

För flera år sedan hade ett litet tallfrö blåst iväg nerför den övre gång-och- cykelvägen och hamnat på slänten under ett av dessa trappsteg. Som så ofta är det slumpen som avgör vart man hamnar här i livet och hur framtiden kommer att gestalta sig. Det lilla tallfröet grodde i bördig jord, fick ljus och vatten och växte.

 

Föga anande vart slumpens vindar hade fört den. Efter några år stötte tallens spets mot gallret i trappsteget. Det var väl inte mer med det. Det var bara att slinka igenom ett av hålen och fortsätta att växa.

Men hålet i trappsteget var till för människofötter och inte för en späd tall som strävade uppåt. Tunga fötter och breda sulor som hejdade tallens vidare uppväxt. Toppen trampades ideligen ner, barren dog och blev bruna. Det finns ingen chans i världen att det lilla fröet skulle kunna bli en reslig tall som det var tänkt. Någon sensmoral om slump och människans framfart får ni försöka att få ihop själva.