Vägen ner mot vattnet var oplogad men många fötter hade gjort den gåvänlig.
Solen, som stod mitt framför den upptrampade stigen, bländade här inte lika mycket eftersom några träd skymde den något den något.
En människa gick framför mig på vägen. I det bländande solskenet var det svårt att avgöra om det var kvinna eller man. Men efter gångstilen att döma med något utsträckta armar från kroppen tror jag att det var en kvinna. Men det var inte hon som fångade min uppmärksamhet utan de poppelliknande träden längre fram.
Det var en liten grupp på 3-4 träd som stod uppradade utmed stranden. De behövde inte trängas med andra träd utan hade fått växa upp till den karaktäristiska formen som just kännetecknar poppelsläktet. Där stod dom stolta intill varandra som ett litet landmärke. Eller några jättar som majestätiskt spanar över land och vatten. Mot en himmel som skiftar från det ljusaste blått till ultramarin
Dom yttersta två bildade en port över vägen vilket man inte såg när man gick vägen fram men väl upptäckte när man såg bilden här till vänster. Den högra bilden däremot visar stammarnas storlek i förhållandet till människorna långt borta på isen. Om man nu ska säga något om bilderna över huvud taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar