det fina i kråksången

Om man nu vill påstå att kråkan har en sång och att man kan finna något fint i den. Jag (k)råkade på två på min senaste promenad som inte sa ett enda ynka kra-kra. De satt stilla på var sin sida i ett stort, högt träd på var sin gren. Jag smög mig fram för att ta några bilder och ställde mig så att inga grenar skymde. Det blev fyra bilder utan att dom flög iväg eller ens rörde på sig. När jag så hade tagit dessa bilder med himlen som bakgrund, fick jag idén hemma att sätta ihop bilderna till en.

 

Det fina i kråksången är alltså att man kan sätta ihop bilderna och arrangera kråkornas placering i den nya bilden. Sudda bort några grenar som kom att hänga i luften eller störde. Därvid märkte jag att himlen inte hade samma blå nyans trots att jag tog bilderna i en följd. Det hade räckt med att jag flyttat vinkeln en aning eller zoomat mer eller mindre. Skillnaden var minimal men ändå synlig vid retuscheringen. Det fina i kråksången är att man sätta samman även andra motiv. Det behöver inte nödvändigtvis vara kråkor J