Ibland upprepar man sig. En slags trip-trap-trull-effekt. Sker ofta omedvetet eller p.g. av dåligt minne. Men vid den här snöpromenaden mindes jag att jag tidigare hade tagit en bild på denna vägbelysning men då utan snöhätta.
Förra gången kom den med i bloggen under rubriken skiktad – klicka här. Nu får den sällskap av en annan skiktad bild som mitt minsta barnbarn inspirerade mig till. Uppe på min gamla tjock-TV står fortfarande de tre silverkloten som egentligen är höftproteser som jag bloggat om tidigare några gånger. Dessa blanka halvklot har en oemotståndlig dragningskraft på klåfingriga, små barnahänder. Känna efter hur dom känns i handen och hur tunga dom är. Kan man kanske snurra med dom på golvet? Kan man kanske trava dom på varandra?
Min varning att inte tappa kloten på TV:n var inte helt obefogad. För när jag själv skulle stapla dom på varandra, märkte jag att det krävdes en hel del fingerkänslighet att trava dessa blanka föremål som hade den bengenheten att lätt glida undan. Först efter några försök fick jag dom att stå trip-trap-trull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar