Smulor, överhängande fara och armhävningar

Jag gillar skator. Vackra att se på med en glänsande blå fjäder mitt i det svarta och vita. Nyfikna och företagsamma vilket  gjort dom till kloka och anpassningsbara fåglar. Eftersom de även är väldigt skygga, passar jag alltid på att ta bilder på dom när jag  än får dom på kornet. Med hjälp av lite mat trodde jag  kunna  komma dom lite närmare inpå livet.

 

Smulor från den rike mannens bord hamnar ibland på  ett annat bord – fågelmatbordet. Ett litet  hemsnickrat hus av genar som genom åren nästan har vittrat sönder. Här lägger jag diverse matrester som  t. ex. fet fläsksvål från kanten på fläskkotletten som frugan ratar. Eller som här  hårda kakbitar med rivna nötter på.

 

Skatorna avpatrullerar området regelbundet och det tog inte mer än 5 minuter så hade dom upptäckt den serverade maten. Skatan som gjorde upptäckten var dock solidarisk med andra skator och  basunerade ut till höger och vänster att nu fanns det mat. Alla kunde dock inte trängas kring det lilla huset med öppningar som egentligen var avsedda för småfåglarna. Nu skulle jag passa på att ta en bild när skatorna höll sig framme. Men så fort dom såg mig i köksfönstret, flög dom iväg och satte sig på takåsen mittemot.

Våra skator här hemma är väldigt skygga och  trots att dom ofta vistas på tomten, har jag sällan lyckats att få någon bild på dom. Framför ena gavelöppningen hängde en stor istapp ner från den lutande takrännan och blockerade öppningen till en del. I vilket fall upptäckte skatorna denna överhängande fara och försökte komma åt godsakerna från sidan. Där fick dom klänga sig fast på en bit  aspgren  och göra några armhävningar för att nå kaksmulorna. Jag smög flera gånger med kameran utmed fönsterkarmen tills jag till slut fick en skata på bild innan den upptäckte mig. Det tog lika lång tid för dom att äta upp allt som att ursprungligen upptäcka maten. Därefter fanns bara småsmulorna kvar som talgoxarna tog hand om när skatorna väl lämnat platsen.

En dag senare hade istappen vuxit ytterligare och täckte nu hela öppningen. Småfåglarna kunde fortfarande ta sig förbi den men nu fanns inte en smula kvar.