Innan jag kom ner till vattnet, passerade jag några mjuka kullar. De såg extra mjuka ut nu när dom var snöklädda. Vad som döljer sig under dessa kullar kommer kanske att vara en arbetsplats för framtida arkeologer som vill utforska 1900-talets hemligheter. Det är idel sopor som kan skvallra om dåtidens liv i storstaden.
I ett av mina allra första inlägg – då i Metrobloggen – har jag skrivit om detta sopberg. Bläddrar man 4 år tillbaka, kan man läsa om uppkomsten av detta berg här. Lite av historiens vingslag. Inte att inlägget är gammalt, utan att denna kulle som en gång var en soptipp har en historia. Många av söndagsflanörerna känner nog inte till den och definitivt inte ungdomarna uppe på toppen av kullen längre bort. Därför berättar jag den samt för att minnas en bit av min egen tid.
Egentligen var jag ju ute för att plåta vida vita vidder och ingen soptipp. Men dessa trädlösa, snöklädda kullar är nog också vita vyer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar